Imorse blev jag som vanligt överfallen av vår bulgariska städerska. Nej, jag fick inte moppen i fejan, utan attacken var av det verbala slaget. Hon pratar konstant och man hör knappt av vad hon säger (förutom ett och annat garrrbetch/garbage). Och går man därifrån och försöker avsluta konversationen så fortsätter hon ändå. Det är ju ändå en monolog det handlar om så.
Jag är själv en pratkvarn som ofta kommer på mig själv med att prata för mycket och nu kan jag förstå hur andra känner. Jag ber därför om ursäkt för alla verbala överfall jag låtit folk utstå genom åren. Förlåt.
Min gamle tennistränare Rob - som också är "national coach" för Malta - är likadan. Det blir mer snack än tennis när man spelar med honom. Det kan bli lite störande när man tränar servar och någon står bredvid och försöker konversera med en hela tiden. Men det är annars en trevlig filur.
Min nya tennistränare, Sanja, är i så fall bättre. Hon är tyst när man spelar men pratar i ett vid sidan av banan. Och eftersom jag är en snackpåse själv tycker jag bara det är roligt. Dessutom gick tennisen bra igår. Och då blir jag glad som ett litet barn. Ett litet pratkvarnsbarn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar