Limboland

Snart är det dags att åka hem till gamla "Svedala" över jul och nyår. Jag har inte varit där på sju månader så det ska bli trevligt att se lite civilisation. Även om jag inte har något större sug efter kyla och brunslask.

Känslorna för Malta kommer och går. Mest svär man. Sen när solen skiner och temperaturen klättrar över 20-strecket i december så tänker man: "det här är fan inte så tokigt ändå". I alla fall inte för ett år eller två.

Jag ser Malta som ett limboland. En mellanstation i livets resa. Och en upplevelse som man ofta har svårt att få grepp på.

Det känns lite overkligt alltsammans. Som om man var med i en dokusåpa. Typ Robinson Malta. Man umgås med i stort sett samma människor dag ut och dag in (upplagt för intriger!) och försöker "överleva" på en minst sagt begränsad ö. Det har ju förstås sina nackdelar, men ska man se det positivt så är det kanske också en once-in-a-lifetime-opportunity. En upplevelse som aldrig kommer igen och som man därför aldrig glömmer.

En av de bästa känslorna i livet är "vad som helst kan hända" - när man inte vet hur nästa dag, nästa månad, nästa år, ska se ut. När man låter sin egen nyfikenhet på livet leda vägen. Det är då det är som mest spännande.

Malta är Malta. Malta är mela. Malta är limbo. Men Malta är också vad man gör det till. Det får man inte glömma.