Jag hade sönder ett tennisracket för ett par veckor sedan. Racketen hade helt enkelt spelat sitt sista dåliga slag. Jag har ett kvar här, men går strängen så står man ju där och får ge upp matchen i brist på racket. Det vill jag inte vara med om.
Så jag försöker få tag i ett nytt racket. Av samma modell. Som tur är så finns det en tennisshop i Marsa som säljer just den typen av racketar. Problemet är att de inte vill sälja någon racket till mig. Och jag har tjatat.
Jag har pratat med ägaren tio gånger. Vi har bestämt träff tre gånger. Han har aldrig varit där. När jag spelade dubbel i söndags så ringde jag honom och frågade var han höll hus. "Sorry Jonas, I thought it would rain, and..blablabla". Nu har jag hört i stort sett alla ursäkter utom att hans hund ätit upp racketen.
Min dubbelpartner säger att det är alltid är så med Gordon - som shopägaren heter - och att det är därför han har en liten shop full av racketar.
Då ställer man genast ett par frågor. Vad lever killen av? Vill han inte sälja varorna i sin butik? Varför har han då en butik? Det finns ju trots allt gott om andra jobb där man slipper sälja saker. Detta känns lite typiskt för Maltahandeln. Man verkar inte bry sig. Service existerar inte i vokabulären. Eller så har man bytt det mot "mela" - den lingvistiska formen av en axelryckning.
På onsdag gör jag det sista försöket med Gordon. Problemet är bara att det inte finns någon annan återförsäljare för Wilson på hela Malta. Eurosport (som den enda idrottskedjan heter här) är ett skämt. Så då får man ta sitt förnuft till fånga och beställa från England. De vill säkert ha mina pengar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar