Vi kan bara spela högre

Har precis kommit hem från Hugos. Om det är en massa konstigheter i texten så beror det på att jag inte är hundra procent nykter.

Kvällen började på Zen med Teppanyaki-middag. Det heter så när man sitter i det lilla rummet och Mr Miyagi tillagar maten framför ögonen på en. Jag hade hoppats att han skulle skiva kycklingen med karateslag och steka grönsakerna på sin panna, men man kan inte få allt. Gott var det. (Vi kom dock fram till att det är påfrestande att äta ris med pinnar - och att det är en effektiv bantningsmetod).

Därefter hamnade vi på våning 2 på Hugos (dagens överraskning!). De spelade någon form av hypad trummaskinsjazz (acid jazz? house? skit?) där det lät som Ray Charles var inblandad på något sätt, men att han var både blind och DÖV. Musiken var för hög för konversationer och för dålig för dans. (Dock säkert utmärkt för knark.) Jag bad därför att de skulle byta musik eller sänka den. Svaret jag fick var att det är den musiken de spelar och att "we can only go louder". Vilket de snart gjorde.

Jag vet inte om de gjorde det för att jävlas med mig eller för att de bara är komplett dumma i huvudet. Antagligen både och. Malteserna får fan skaffa sig fungerande musiköron. Jag kan acceptera dålig musik på låg volym, men dålig musik på hög volym gör mig förbannad. Jag hade hellre lyssnat på Jill Johnsons Julklassiker än den dynga som pumpades ut ur högtalarna (och jag lyssnar väldigt ogärna på Jill Johnsons Julklassiker).

Efter nån whisky och öl till så skulle Björn bege sig till sitt kära Gzira. Han gick till Wembley. Det taxiföretag som förtjänar minst förtroende i hela världen och som skulle kunna åka vilse i ett enbilsgarage. Han sitter säkert i Birkikara nu och undrar hur det gick till. Men som ni säkert förstått vid det här laget:

Malta är Malta är Malta är Malta är Malta och bara Malta är Malta.